Jag har levt ett minst sagt annorlunda liv, det började ganska normalt med skola och gymnasium. Men jag har aldrig varit speciellt intresserad av skola, även fast jag alltid varit vetgirig. En lathet har plågat mig hela mitt liv. Jag har provat på många olika jobb efter gymnasiet, Dock har jag till största delen varit arbetslös. Jag har bott i kollektiv, jag har bott med min flickvän (åh nej så okristet!!) Jag har bott i en väns kök, jag har bott i hyddor på afrikas horn ett par veckor.
Under den första tiden som arbetslös så led jag av panikångest, detta var innan jag mötte Jesus.
Jag hade en fin lägenhet som jag delade med en vän, ett stort rum, en stor säng och ett stort skrivbord. Jag rökte och söp en hel del, spelade för mycket datorspel och levde på socialbidrag. Vissa vill argumentera att jag hade det väldigt bra under den här tiden, förutom att jag inte hade ett jobb då, så klart.
Men jag mådde väldigt dåligt, inte bara på grund av panikångesten utan också för dödsångest om nätterna vilket berövade mig på mycket sömn. Jag hade inget mål och inte heller någon mening med mitt liv och det vad jag då ansåg vara ett faktum; att jag skulle upphöra att existera en dag skrämde mig mer än något annat.
Jag har idag fått ordning på mina "psykiska åkommor." Jag har inte längre panikångest, inte heller dödsångest, Jag upplever att det finns en mening med mitt liv och jag känner mig älskad. Jag tror på ett liv efter döden och att Gud är god, trotts att det händer onda saker i världen.
Tanken slog mig när jag la mig i en mörk garderob för att sova, jag har fått låna den platsen av ett par kära vänner, att jag mår bra. Jag mår helt bra, visst jag har inget jobb och jag har ingen trygghet som socialbidrag längre, jag har ingenstans att bo som jag kan kalla mitt eget, alla mina saker är utsprida i olika förråd över hela staden. Människor kan nog argumentera att jag har det riktigt dåligt.
Så är det inte, jag kan sova gott varje natt, jag kan ta mig upp på morgonen och möta dagen.
När jag låg där på madrassen i skrubben och tittade upp i det svarta rummet så tänkte jag hur underligt det är, att jag faktiskt mår bra. Jag försöker ofta förklara för folk att Gud finns, men ibland tror jag att jag gör det mest för min egen skull, så jag själv ska tro det. När jag låg där, behövde ingen berätta för mig eller argumentera för eller emot nånting, jag fylldes av tacksamhet för friden som Jesus ger mig varje dag.
Tänk hur fantastiskt Jesus är, han kan förvandla liv!
