Jag har tänkt lite på en grej.

Jag skriver med en viss fruktan över att det här inlägget kan skapa mycket osämja och vilda diskussioner, döda sådana, dvs sådana som inte leder någon stans utan bara ställer människor ännu längre ifrån varandra på grund av tro eller en ståndpunkt.
Det jag har här är en tanke och är inte riktad mot någon, det är inte ett personangrepp. Läs den meningen igen.

Nu kör vi.

Jag hade för en tid sen lagt in en väldigt fånig kommentar på facebook om Ateister, den var mest menad som ett skämt samtidigt som den var lite provocerande. Det erkänner jag öppet. Det tråkiga var att det ledde till slut till att en människa sa upp kontakten med mig och jag tror att många andra blev upprörda också.

Jag respekterar vad folk tror på eller hur dom ser på världen, jag har själv haft många olika livsåskådningar innan jag blev "frälst" som man säger i frikyrkan, dvs innan jag fick möta Gud och började tro på Jesus som Guds son och världens frälsare. (Frälsare betyder räddare)

I den här tråden ramlade jag nånstans över en Ateist, väldigt vältalig och intellektuell som sa något i stil med det här:
"Jag anser att eran tro kommer från en kultur, hade ni bott i mellanöster i ett muslimskt land hade ni varit muslimer och i ett hinduiskt land så hade ni varit hinduister osv"
För att klargöra: han sa inte exakt så, men de var vad han menade, om jag nu inte misstolkade det helt.

Detta är en intressant tanke, jag tror att många är kristna för att dom är uppvuxen i en kristen kultur, på samma sätt håller jag med om att de som är uppväxta med Islam blir muslimer. Det är bara logiskt.

Dock vill jag dra detta lite längre: Du är Ateist för att du är uppvuxen i en Ateistisk kultur.

Om man utgår från att det påståendet är sant är frågan som följer: Har du, som Ateist, tagit en ståndpunkt? Har du verkligen valt att vara Ateist eller är du indoktrinerad med det?

Under min uppväxt var det väldigt lite prat om religion i skolan, nu pratar vi 1-3 klass här, Jag minns att man ibland kunde läsa något ur nån bok när det var påsk eller så. Detta var aldrig nånting som jag tog till mig. Under hela min uppväxt har jag dock levt under jantelagen och pessimism. Det kommer från mina föräldrar och deras föräldrar. (missförstå mig inte, jag älskar dem) Alltså har jag varit kulturelt påverkad av den miljö jag växte upp i.

Jag har alltid haft en filosofisk dragning i mig, ända sen barnsben men den har varit väldigt kvävt av Jante bland annat. När jag gick på gymnasiet och hade fått upp ögonen lite för självständigt tänkande så valde jag att läsa filosofi. Det kan ha varit ett av dom smartaste dragen jag har gjort i hela mitt liv. Inte bara för att det är en fantastiskt intressant kurs utan för att min lärare öppnade första lektionen med de här orden: "Jag är inte här för att lära er en massa fakta om en massa gamla gubbar, utan för att uppmana er att börja tänka själva"
Självklart så hängde man på många av filosofierna man läste. Dock landade jag aldrig i en och endast en, vilket inte heller var poängen. Utan jag samlade på mig de bästa av allt och byggde min egen filosofi.
Jag minns när jag läste om Soren Kierkeegard, Som var en kristen teolog som hade slagit sig fri från kyrkan och gått sin egen väg. Jag minns tyvärr inte exakt hur han tänkte men jag minns att han hade en stege där han beskrev olika skeden i livet. Jag höll med till 100% på varje steg förutom det sista och största. Det var nämligen: Blind tro.

Jag kunde absolut inte köpa tanken, för mig var allt spirituellt, andligt, spökligt och så vidare hokuspokus. Det var enligt mig då bara skitsnack, det fanns inte och alla som trodde på sånt var psykiskt skadade eller manipulerade på ett eller annat sätt.

Här kan jag tycka att vi kan vara överens om att Kristendomen inte har varit en del av min uppväxt, min kultur eller min miljö.

Jag ska erkänna det att när jag träffade min flickvän och fick se hur hennes familj behandlade varandra, med sådan sann och ömsesidig kärlek så blev jag påverkad. Jag anser dock inte att det var tillräckligt för att kalla det manipulation. Jag tänkte "Ja, det ligger ju nått i det här, men att det finns en Gud, det är skitsnack"

Jag mötte Gud en tid senare, helt av mig själv, ensam en mörk och kall vinternatt. Det har jag skrivit om i ett tidigare inlägg så det känns onödigt att ta upp det.

Nu ställdes jag inför ett val, Jag hade fått upplevt Gud och kunde säga med säkerhet att han fanns (finns är ett bättre ord) och jag hade min atiestiska, agnostiska och filosofiska bakgrund. Jag var tvungen att välja vad jag skulle tro på eller följa kanske man kan utrycka sig. Det går nämligen inte ihop att få uppleva en biblisk Gud och sedan säga att man är agnostiker. Iallfall inte när det var så övertygande som det var för mig.
Där gjrode jag ett val och valde att följa Jesus, sedan den dagen har jag haft tvivel vissa dagar och stark tro andra dagar.

Jag upplever fortfarande det här som sant, Jesus ÄR vägen och livet. Han är en person (samtidigt som han är Gud) och han lever i dag. Jag tog en chans och valde det som kanske verkar mindre logiskt. Jag tackar Gud för att han gav mig modet att söka honom för det är det absolut bästa jag nånsin har gjort.

Jag är inte speciellt intellektuell inte heller är jag speciellt påläst. Så det är ganska lätt att köra över mig med argument. Men min tro kommer aldrig vackla efter allt Jesus har visat mig och gett mig.

Om du är Ateist och vill öppna dig lite för att förstå hur vi kristna kan, i ett upplyst samhälle, tro på det här så full hjärtat så rekommenderar jag att du läser den här boken:

http://www.bokus.com/bok/9789171958785/fallet-jesus-fakta-och-indicier-en-reporters-personliga-granskning-/

Det är alltid skönt att svamla lite här i bloggen, jag är medveten om att jag stavar som en kratta så istället för att påminna mig om det så vill jag hellre att ni lär mig vilka fel jag gör.

Puss!