Nyanser, från stark till svag.

Jag sitter på balkongen och skådar ut över trädlandskapet nedanför mig och plötsligt får jag en uppenbarelse.
Björkarna har så här i hösttider börjar skifta färg från sin starka klara grönfärg till vackra gula och bruna färger, färger som dock blir svagare och snart kommer falla tillsammans med löven till marken och blekna.
Det slog mig att detta beror på att de saknar ljus, de behöver näring från solen, nu när solen går ner tidigare och tidigare inför vintern så tappar de ljus. Det är inte det att de blir helt utan, men de får för lite ljus!

Precis så är det för oss kristna också. Jesus är världens ljus, Jesus är vår näring. Ju mer tid vi spenderar med honom, desto ljusare kommer vi skina, ju klarare, ju starkare. Det är absolut nödvändigt för oss att spendera tid inför Guds ansikte. Där får vi allt vad vi behöver, därifrån kommer alla följder vi önskar.

 "sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också."

Allt vad vi kristna gör, om det har med gemenskap, församling, kyrka, evangelisation, projekt, program, konserter eller vad det än kan vara, är bara biprodukter. Att vi älskar varandra det är en biprodukt!
Den sanna källan till allt det här är Gud, den tid vi spenderar inför honom är väl investerad för han, Gud, lovar oss att allt kommer tillfalla oss då.
Det som är poängen, hela saken, hela tanken är att spendera tid tillsammans med Gud. Det är därför vi är skapade, för att bli älskade och uppvaktade. Men också för att älska och uppvakta. Gud vill ha en relation med oss.

För en tid sedan så slog jag på en gammal klassisk lovsång med Jonathan David Helser, släckte alla lampor och la mig till rätta. Jag visste inte vad jag skulle be, jag visste inte vad jag skulle säga. Så, jag bestämde mig för att bara vara, jag förväntade mig att Guds närvaro skulle komma.
Det gjorde den, med mina ögon slutna så kände jag hur hela kroppen blir omsluten av honom och jag ser framför mig, i mitt sinnesöga många olika vackra skådespel. Plötsligt var konversationen på ett mycket djupare plan än vad ord nånsin kan bli. Mitt liv stärktes den där stunden, jag fick tillbaka min längtan efter att leva mitt liv i Guds närvaro. Det gav mig styrka att möta allt, överkomma allt. Det gav mig glädje och kärlek. Det gav mig liv.

Älska Gud, mest av allt. Det är de högsta budet. Det är inte svårt när han är så underbar.

En mörk garderob.

Jag har levt ett minst sagt annorlunda liv, det började ganska normalt med skola och gymnasium. Men jag har aldrig varit speciellt intresserad av skola, även fast jag alltid varit vetgirig. En lathet har plågat mig hela mitt liv. Jag har provat på många olika jobb efter gymnasiet, Dock har jag till största delen varit arbetslös. Jag har bott i kollektiv, jag har bott med min flickvän (åh nej så okristet!!) Jag har bott i en väns kök, jag har bott i hyddor på afrikas horn ett par veckor.

Under den första tiden som arbetslös så led jag av panikångest, detta var innan jag mötte Jesus.
Jag hade en fin lägenhet som jag delade med en vän, ett stort rum, en stor säng och ett stort skrivbord. Jag rökte och söp en hel del, spelade för mycket datorspel och levde på socialbidrag. Vissa vill argumentera att jag hade det väldigt bra under den här tiden, förutom att jag inte hade ett jobb då, så klart.
Men jag mådde väldigt dåligt, inte bara på grund av panikångesten utan också för dödsångest om nätterna vilket berövade mig på mycket sömn. Jag hade inget mål och inte heller någon mening med mitt liv och det vad jag då ansåg vara ett faktum; att jag skulle upphöra att existera en dag skrämde mig mer än något annat.

Jag har idag fått ordning på mina "psykiska åkommor." Jag har inte längre panikångest, inte heller dödsångest, Jag upplever att det finns en mening med mitt liv och jag känner mig älskad. Jag tror på ett liv efter döden och att Gud är god, trotts att det händer onda saker i världen.

Tanken slog mig när jag la mig i en mörk garderob för att sova, jag har fått låna den platsen av ett par kära vänner, att jag mår bra. Jag mår helt bra, visst jag har inget jobb och jag har ingen trygghet som socialbidrag längre, jag har ingenstans att bo som jag kan kalla mitt eget, alla mina saker är utsprida i olika förråd över hela staden. Människor kan nog argumentera att jag har det riktigt dåligt.
Så är det inte, jag kan sova gott varje natt, jag kan ta mig upp på morgonen och möta dagen.

När jag låg där på madrassen i skrubben och tittade upp i det svarta rummet så tänkte jag hur underligt det är, att jag faktiskt mår bra. Jag försöker ofta förklara för folk att Gud finns, men ibland tror jag att jag gör det mest för min egen skull, så jag själv ska tro det. När jag låg där, behövde ingen berätta för mig eller argumentera för eller emot nånting, jag fylldes av tacksamhet för friden som Jesus ger mig varje dag.

Tänk hur fantastiskt Jesus är, han kan förvandla liv!

Jag är inte färdig än.

Jag har lagt väldigt mycket press på mig själv på senaste, under en ganska lång tid.. Kanske hela mitt liv.
Jag tittar på kristna som jag ser upp till, människor som är ödmjuka, verkligen lyckliga och förälskade i vår Gud och frälsare.

Jag anser mig, som sig bör inom kristenheten, att vara frälst.
Frälst är ett gammalt ord som betyder räddad, vi kristna använder det som en synonym för att bli kristen, att komma till tro. Att förstå att Jesus har dött för mig. Han dog för det vad vi kallar för synd.
Synd, synd, synd. Jag hade aldrig något problem med synd innan jag blev, så kallad "Frälst"
Man blir intalad i många delar av kristenheten (utan att peka finger på någon här) att man är en syndare.
So what? vad gör det mig för skillnad?
Synd, ett annat ord som vi kristna använder. Ordet har, vad jag förstår det, många betydelser, Bland annat att vara separerad från Gud. I den bemärkelsen tycker jag inte det är något man själv har valt, det är mer ett straff. De som har fått uppleva Guds sanna närvaro kan intyga på detta.

Men vi använder också synd för en massa andra saker, sex före äktenskapet är en populär synd här i Sverige, och säkert på många andra ställen i världen med. Att stjäla är en annan, mörda en tredje.
Tja, dom flesta av er har väl hört talas om budorden. Men vet du vilket det högsta Budet är?

Jag har som sagt känt en press på senaste att försöka prestera det kristna livet, för att på något sätt promota Jesus. Som om jag kunde göra honom rättvisa överhuvudtaget. Jag försöker vara som mina förebilder och som min frälsare, Ödmjuk och kärleksfull. Det faller väldigt lätt, jag blir lätt irriterad, jag älskar inte alls lika mycket som de. Jag så kallat, syndar, en massa.
varför är det då ett problem att jag syndar en massa? Jo, jag bryr mig om min Gud, jag vill inte vara separerad från honom, jag vill vara nära honom. Åtminstone vill jag vilja vara nära honom.

Jag börjar se massor av hål i min själ, hål i mitt beteende. Aldrig förr har jag haft någon som jag verkligen försöker efterlikna (medvetet) som är en förebild. Jesus har ganska stora skor att fylla dock.

Jag har insett något.

Jag är inte räddad, visst, jag är frälst i den bemärkelsen att jag försöker följa Jesus, jag tror fullt ut att jag har fått tagit emot hans ande som sigill och att jag är född på nytt, för Gud använder mig ibland, han visar sin kraft igenom mig. Men jag är inte räddad från mig själv än, jag har massor med skelett i garderoben som jag inte ens kommer ihåg att dom är där. Det finns massor med oförlåtelse i mitt liv, personer som har sårat mig, som sårar mig. Saker som har hänt, saker som inte har hänt.
Ibland tappar jag hoppet, ibland känns det lättare att kasta in handduken, tända en cigg och suga i sig en shott jäger. Men alltid stoppas jag. Jesus har fångat mig, han älskar mig, trasig och ofullkomlig.

Men,

Jag är inte färdig än.

Herre Jesus, mitt liv ligger i dina händer, ske din vilja. Du som är god. Led mig till gröna ängar, där min själv får ro. Jag litar på dig.

Gud, Fadern.

Gud är inte den som sätter upp regler för oss, bara för att. Trotts att det är populärt att tro det.
Gud är våran pappa! han älskar oss och uppfostrar oss.
Jag har hela mitt liv varit duktig på att stänga känslor inne, jag har vetat om det på något sätt tidigare men aldrig riktigt förstått att det är ett problem förrän nu. Jesus pekar på mina negativa egenskaper, inte för att säga "ha, ha, vad dålig du är" som vi människor gärna gör mot varandra.
Nej, han säger "se här, Jag skapade dig inte så här, låt mig leda dig och ta hand om dig så ska du se att vi skrubbar bort det här beteendet, lita på mig."

Jag ska snart få komma och prata med en person om mig själv, lite som terapi, fast med Jesus. Det kommer bli väldigt intressant och jag är hoppfull över hur Jesus kommer utveckla mig till att vara ännu mer lik honom. Förhoppningsvis blir jag en sådan där jätte jobbig kristen som aldrig låter DIG vara förrän du har fattat grejen och tagit emot honom ;)
skämtåsido, jag hoppas att jag vågar visa mer för er vem Jesus är, jag hoppas jag får en tydligare uppfattning själv om vem han är. Allt det genom att bryta ner mer av mig och ge utrymme för mer av honom. Eller som de gillar att utrycka sig i den organiska rörelsen; "Leva av den nya naturen." (living the new life)

Jag har på senaste tid postat en del Bibelcitat på Facebook. Det är blandade reaktioner, oftast är det ganska intressant att läsa hur folk tänker och vilka funderingar man kan ha om man är, så att säga, "utomstående."

Dock tycker jag det är lite tråkigt när det blir den där pekafinger-attityden, förvisso händer det på subtila sätt men, det man menar är egentligen "Din Gud finns inte och du bör fatta det, 'annars'"
Det är iallafall så jag uppfattar det hela. Men må Gud lära mig älska, så som han, villkorslöst.

Jag läste något intressant nydligen. (baserat på Matt 25:40: Då skall konungen svara dem: Amen säger jag er: Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig.)

Författaren menade på detta: Brukar du tänka dig att alla du möter är Jesus? Som du behandlar din nästa, så behandlar du Jesus. Tung utmaning! låt oss anta denna.
(Jag läste det i Francis Chans bok Crazy Love, Rekommenderas varmt!)

God bless!

Om Gud är för oss..

Kan du tänka dig att den Guden som skapade världen älskar just dig? Trotts alla fel och misstag du gjort?

Jag har väldigt svårt att komma överens med den tanken, trotts att jag tror det är sant.

Åh hur jag längtar efter att inse fullt hur älskad jag är, då kommer jag vara fri att älska tillbaka.

Smaka och se, Jesus är god!

Människor, dessa människor.

Oavsett kultur, bakgrund, läggning eller hudfärg så är alla människor intressanta och fascinerande.
Jag märker hur Guds kärlek till människan börjar växa i mig när jag möter så många olika människor.

Jag hoppas på att kunna få lära mig att utrycka hans kärlek och nåd för de människor jag möter, utan att krysta dem, jag vill lysa som du lyser herre.

Dammar av bloggen.

Nu har jag inte bloggat på väldigt länge, jag har inte någon direkt ursäkt för detta, men det verkar ju inte som att det har varit så speciellt saknat heller.

En hel del har hänt, jag har bland annat varit på missions resa till Kenya, där träffade jag en hel del knasiga människor och var med om en massa knasiga saker, Men för Gud är det ju fullt normalt att lama går, döva hör och blinda ser.
Det var en väldigt nyttig läxa och jag tror jag växte en del som människa på den resan.
(inte bara för att jag hade två tunga sjukdomar samtidigt)

Jag har nu varit hemma längre än vad jag var borta och även här hemma har det hänt en del roliga grejer. Dock så känner jag att min eld för Jesus har dött ut lite. Kenya resan tog lixom musten ur mig.
Men jag tror jag börjar hitta tillbaka till glädjen i Jesus igen.

Jag har upptäckt en massa saker om mig själv som jag måste ta mig igenom för att kunna känna mig fri, allt med Jesu hjälp så klart.

Vad hjärtat är fullt av talar munnen, det är kanske därför jag inte skrivit på länge, mitt hjärta har inte varit fullt av Jesus.

Men i och med detta hoppas jag att komma igång igen, jag hoppas också att Gud kan använda den här bloggen så jag inte bara skriver för tomhet.