Ack, denna dårskap!

Jag har ända sedan jag blev frälst konstant oroat mig över hur jag ska ta möten med vänner och bekanta, även familj. Hur ska jag kunna förklara denna dårskap?

1 kor 2:14:
En oandlig människa tar inte emot det som tillhör Guds Ande. Det är dårskap för henne, och hon kan inte förstå det, eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt


Jag måste nog snart kapitulera, erkänna att jag inte har alla svar och bara utså skammen när man hånar mig för det jag tror på. Det oroar mig djupt, tanken på att människor har full frihet att vända mig ryggen i det här, säga upp all bekantskap med mig. 


Det leder mig till att känna, om man vågar utrycka sig så, medlidande med Gud, att vända ryggen till honom har vi människor blivit experter på och ingen skäms egentligen för det. För vi vet inte bättre, vi blundar för honom och ser allt som nämns om honom som dårskap. 


Det krävdes mirakel för mig, en liten knuff åt rätt håll, sedan mirakel, för att jag skulle öppna ögonen. Varför visade Gud sig för mig?
Jag kan inte minnas att jag var helt öppen i hjärtat, det måste ha varit han som drog i mig, han som ville ha mig. Då återstår frågan: Drar han i alla? är det så att alla nekar Gud medvetet? 
Efter att han uppenbarade paradiset för mig så kunde jag inte längre neka honom, finns det människor som avfärdar sådant för att bara vara nonsens? 


Gud har visat mig nåd och tålamod, jag hoppas (och ber!) att alla mina medmänniskor gör det samma.